« Workshop i Skövde | Main | Röster från framtiden »
Informationskompetens och infärgning
Inför Gymnasieskolan 2007 talar Skolverket mycket om infärgning av kärnämnena. Det innebär att svenskan, engelskan, matematiken ska präglas av det gymnasieprogram där undervisningen bedrivs. Att läsa svenska blir inte exakt samma sak på till exempel natur- respektive fordonsprogrammet.
Det kan tyckas självklart, men ungefär på samma sätt måste vi förhålla oss när det gäller informationskompetens. IK finns inte med i nya gymnasiet som någon särskild kurs. Däremot finns det mycket i programmålen som har med informationskompetens att göra. Ett exempel från Barn- och fritidsprogrammet:
Kärnämnena ger tillsammans med karaktärsämnena generella kompetenser som bidrar till att ge eleven överblick och sammanhang. Exempel på kompetenser som eleverna skall utveckla tillsammans med ämneskunskaperna är att ta initiativ, att lösa problem, att se konsekvenser av handlingsalternativ, att formulera, argumentera för och uttrycka ståndpunkter samt att söka, sovra och bearbeta information. Elevens utveckling mot ett kritiskt och konstruktivt tänkande har också en grund i såväl kärnämnen som karaktärsämnen.
(Förordning om särskilda programmål för gymnasieskolans nationella program, s. 6-7)
Ett fel som åtminstone jag har gjort mig skyldig till tidigare, är att jag inte i tillräckligt hög grad tagit hänsyn till programmens karaktär när jag undervisat där. Jag har kanske trott att jag har gjort det, men egentligen har jag använt en modell som fungerat bra på teoretiska program och anpassat den i viss grad efter det aktuella (praktiska) programmets profil. Jag har inte på allvar funderat över att informationskompetens faktiskt kan innebära en en sak för elever på handelsprogrammet och något annat för samhällseleverna. I efterhand kan jag se att en del av den (vågar jag säga) ovillighet jag mött från en del programs lärare beror på detta problem. Citatet ovan ger inte heller vägledning till vad informationskompetens är för i detta fallet barn- och fritidsprogrammets elever.
Här har vi en stor utmaning! Och detta är viktigt. Har vi själva en genuin förståelse av vad informationskompetens är? Hur anpassar vi våra metoder konkret? Ser gärna kommentarer på detta.
/ Anna-Stina Axelsson, gymnasiebibliotekarie
Posted by Anna-Stina Axelsson on mars 1, 2006 | Permalink
Comments
Anna-Stina, jag finner ditt inlägg mycket intressant och tankeväckande, (som dina inlägg brukar vara). Det du skriver om är något jag har tänkt en del på under den senaste tiden, men utifrån mitt högskoleperspektiv. Bland annat tycker jag mig ha kommit till den ståndpunkten att informationskompetens måste ses som något som utvecklas i och för ett visst sammanhang, och alltså inte kan förstås som någon generell färdighet eller kunskap, som lätt låter sig flyttas över från det ena till det andra sammanhanget. I enlighet med det här synsättet menar jag att exempelvis en ingenjörsstudent för att kunna utveckla IK även måste utveckla en förståelse för den disciplin, eller domän, eller diskurs, som han eller hon befinner sig i; att komma underfund med de konventioner, uttalade och outtalade regler ochom vad som ses som värdefull kunskap inom området blir således väsentligt. Från vad jag här har skrivit kan man alltså dra slutsatsen att både för den som undervisar i informationskompetens men också för den som ska lära sig, eller utveckla IK, är det viktigt att förstå det givna sammanhanget.
Posted by: ola | 3 mar 2006 15.21.17
Ola skrev:
"Bland annat tycker jag mig ha kommit till den ståndpunkten att informationskompetens måste ses som något som utvecklas i och för ett visst sammanhang, och alltså inte kan förstås som någon generell färdighet eller kunskap, som lätt låter sig flyttas över från det ena till det andra sammanhanget."
Jag ser inte heller informationskompetens som en generell färdighet eller kunskap, utan en tillämpning av olika kunskaper och insikter i praktiken. Man behöver inte vara kompetent bara för man har mycket kunskap. I fallet med informationskompetens så är det bl.a. domänkunskap, sökkunskap och kritiskt tänkande som ska sammansmältas och praktiseras. Jag anser, likt Ola, att sammanhanget är viktigt, men inte avgörande. Om man är informationskompetent inom ett fält, så kan man ofta tillämpa de flesta av kunskaperna på andra fält (domäner). Vi bibliotekarier tillämpar ju dagligen våra kunskaper på vitt skillda ämnesfält. Men att fokusera på ett fält kan vara en pedagogisk poäng under inhämtningen av IK-relaterade färdigheter.
Posted by: Jonas Fransson | 6 mar 2006 09.53.50
Ang infärgning
Jag tycker frågan är intressant och angelägen. Under vår biblioteksundervisning för åk1 på gymnasiet har vi försökt anpassa de övningsuppgifter de får göra och vilka exempel vi tar upp. När det gäller ämnen och ämnesord så är barnmisshandel och ätstörningar exempel på infärgning för barn- och fritid. För fordonssprogrammet har vi använt motor- och transportämnen. Detta var exempel på en enkel infärgning.
Sedan krävs det nog mer infärgning för de mer praktiska programmen då eleverna och (ämnes)lärarna på dem kanske har ett längre mentalt avstånd till biblioteket (och mer formell informationsanvändning som t.ex. uppsatsskrivande).
Jag tror vägen att gå är att ge lärarna redskapen/kunskapen/insikterna så de kan arbeta in IK-frågorna i den ordinarie undervisningen. Jag tror inte vi bibliotekarier kommer äga frågan i skolan. Jag kan i alla fall inte driva elevernas utveckling av IK, utan försöker sälja in frågan på olika nivåer.
Jonas Fransson, gymnasiebibliotekarie
Posted by: Jonas Fransson | 6 mar 2006 10.19.06
Ola, det ligger mycket i vad du skriver om att förståelse för disciplin och sammanhang hänger ihop med utvecklingen av IK. Just därför tror jag också att det är som Jonas skriver:
"Jag tror vägen att gå är att ge lärarna redskapen/kunskapen/insikterna så de kan arbeta in IK-frågorna i den ordinarie undervisningen. Jag tror inte vi bibliotekarier kommer äga frågan i skolan."
Frågan måste ägas gemensamt i skolan, för att framgång ska nås. Av något skäl är det ofta trögt att få till stånd ett genuint samarbete i skolans värld. Samarbete i projekt består inte så sällan av olika pedagogers "klossar" som staplas på varandra, både när det gäller samarbete lärare emellan och mellan olika yrkesgrupper. Resultatet blir att eleverna förlorar ett helhetsperspektiv. Och vi bibliotekarier känner oss missnöjda med vår undervisning.
Så problemet är både samarbete och infärgning som inte är tillräckligt genomarbetad.
Posted by: Anna-Stina Axelsson | 6 mar 2006 12.51.44
Om jag förstått det rätt är ett skäl till att man talar om infärgning i läroplanen att man hoppas höja elevernas motivation. Det problematiska med detta är att jag tror att det fungerar bäst på de elever som redan är motiverade. För att en anpassning av uppgifter till elevens karaktärsämnen ska fungera bra tror att eleven antingen måste ha ett stort intresse för dessa ämnen, ha praktiska erfarenheter som gör att man uppfattar uppgiften som konkret och relevant, eller kan motiveras till att intressera sig eftersom man tror det handlar om kunskap man kan ha nytta av i framtiden. Eftersom ungdomsgymnasiets yrkesförberedande program har ett ganska stort antal dåligt motiverade elever med låg anknytning till det aktuella yrket, finns det en risk att mycket infärgning inom olika ämnen helt enkelt får eleverna att tröttna. Detta blir i så fall ett dilemma när vi från bibliotekets sida också vill göra kopplingar till elevens karaktärsämnen. Jag tror visserligen att det finns många vägar runt problemet och att nyckeln är samarbete med lärare. Jag tror också att det ibland kan vara lättare inom vuxenutbildningen eftersom vuxna elever ofta är mer motiverade och inriktade på det de läser, men jag är inte längre lika säker på att ambitionen alltid är rätt. Kanske måste man satsa mer på att hitta andra metoder att möta eleverna där de är. Louise Pettersson, bibliotekarie på Komvux
Posted by: Louise Pettersson | 7 mar 2006 00.13.52
Jag känner igen problemet du beskriver, Louise. Många elever är inte motiverade för det som de har valt. Men jag tror också att det är pedagogernas uppgift, en av de viktigaste, att motivera eleverna.
Ulf Blomdahl talar om "kulvärde". Hur skapar vi det för eleverna? Inspiration är en viktig del av kunskapsprocessen, och därmed viktigt för informationskompetensen. Jag har tidigare skrivit i bloggen om Peter Berry vid Musikhögskolan i Malmö. http://biblioteksforeningen.blogs.com/bibliotekspedagogik/2005/10/inspirerande_pe.html
Han talar om ett inspormationsbegrepp. Kanske behöver vi fundera mer över det.
Posted by: Anna-Stina | 7 mar 2006 09.11.56
Jag är kluven i denna fråga. Jag ser inte egentligen något behov av att prägla "min" undervisning i IK utefter programmens inriktning, däremot ska/kan naturligtvis lärarnas kunskaper om IK göra det.
Jag skulle göra likadant i en Fordonsklass och i en SP-klass under en utbildning om källkritik, till exempel. Anpassar exempel efter nivå och elevernas inriktning möjligen, det är dock samma insikter, färdigheter och kunskaper som jag vill eleverna ska få.
Posted by: Kirsi Rutanen | 7 mar 2006 15.46.22
Du tar upp själva kärnan av problematiken, Kirsi, tycker jag. Jag kan tycka att din modell att anpassa nivå och ämne verkar rimlig.
Samtidigt undrar jag om inte källkritik ändå kräver olika förhållningssätt på så olika program. Det finns likheter i programmålen mellan de två programmen, men också stora skillnader. I vilket sammanhang kommer eleverna att behöva tillämpa sitt kritiska kunnande efter avslutad gymnasieutbildning? Jag kan inte säga hur vi ska lägga upp undervisningen, bara att man kanske ska fundera över kontext och infärgning. Vad innebär källkritik inom fordonsbranschen, någon?
Posted by: Anna-Stina | 7 mar 2006 16.14.52
Infärgning: Som jag ser det är utgångspunkten hela tiden styrdokumenten för utbildningarna. Vi kan hjälpa lärarna genom att påminna dem om detta. Dokument som beskriver vad ett arbetsområde går ut på är alltid utgångspunkt mellan oss och våra lärare. Vi har ingen undervisning eller plockar fram material eller så utan att vi sett någon sorts formulering av vad arbetsområdet går ut på. Vårt perspektiv, vår kompetens kan sedan möta lärarnas och elevernas. Vi försöker att jobba så att lärarna initierar ett arbetsområde, vi bidrar i planeringsprocessen och när relevant under arbetets gång. När vi läser dokumenten som ska ut till eleverna och som beskriver syftet med arbetsuppgiften läser vi det både med elev- och bibliotekarieögon och kan på så sätt påverka formuleringar, referenslistor osv. Det blir ett växelspel mellan oss, lärarna och våra erfarenheter av svårigheter elever verkar stöta på. Det kan på så sätt vara möjligt att redan innan arbetet har startat undanröja en del problem och inbjuda till intressanta frågeställningar. Jag säger inte att vi lyckas, men det är en metodutveckling som jag tror på. Lärarna har mycket att fundera över när det gäller betygsättning av eleverna. Om vi har stor förståelse för denna svåra arbetsuppgift tror jag att vi lättare kan föra en dialog med dem.
Posted by: Lena Fogelberg Carlsson | 7 mar 2006 16.18.31
Ska vi ha koll på vad 15 gymnasieprogram ska ha för kommande yrkesområden? Barn- och Fritidsprogrammet läses av blivande poliser, fritidspedagoger, lärare, dagispersonal.
För att inte nämna alla dem som sadlar om efter gymnasiet.
Jag tror IK är en kunskap för livet, inte specifikt för ett yrke.
Dessutom tror jag inte att vi kan förutse något om vad eleverna behöver kunna i framtiden, utan det är här och nu vi kan nå dem.
Posted by: Kirsi Rutanen | 8 mar 2006 10.27.04
Anledningen till att jag började fundera över infärgningen var att jag inte var helt nöjd med upplägget av min egen undervisning i IK-frågor, samt att en del lärare hade svårt att se kopplingen till sina egna ämnen. I det förlängda perspektivet handlar det också om skolbibliotekets roll i skolan, och motiven för att lägga pengar på skolbibliotek.
Vi får aldrig glömma att lärare och skolbibliotekarier har samma mål för sina verksamheter, d v s elevernas lärande. En del i det måste ju därmed vara att man anpassar sina metoder så att högre måluppfyllelse nås, d v s lärandet ökar. Jag tror att måluppfyllelsen ökar med ett intensivare samarbete mellan yrkesgrupperna. I det samarbetet kan man förhoppningsvis utveckla konkreta metoder för infärgning, vilket program det än gäller. Visst är IK för livet, men också för lärande i arbetslivet.
Posted by: Anna-Stina | 8 mar 2006 14.01.51
Angående infärgning.
Jag är gymnasielärare i svenska och samhällskunskap på det Individuella programmet. Jag och engelskläraren har under våren gjort ett försök med infärgning i svenska respektive engelska. Vi hade arbetsnamnet Projekt "Filmsnutt". Eleverna fick under cirka sex veckors tid producera en film samt skriva loggbok på båda språken, sedan redovisa skriftligt och muntligt.
Problemet var att våra - oftast omotiverade elever - i början av projektet var svåra att få med på noterna. En friare form som detta projektet var kräver mer ansvar från eleven själv och det är precis vad de inte vill ta. Vi trodde att hela försöket skulle haverera. Vår räddning var att vi hade en detaljerad projektbeskrivning med en klar och tydlig struktur att luta oss emot. Denna beskrivning arbetade eleverna hela tiden med under loggboksskrivning, med hjälp av vårt idoga påminnande om att arbeta utifrån detta material.
Svårigheten var att få eleverna att ta ansvar för projektets alla delar - inte bara för själva filmprodukten - vilken är av mindre betydelse. Planering och framförhållning, reflekterande och förmågan att dra slutsatser, skriva ner tankar och resultat samt redovisa på ett godtagbart sätt var själva poängen (smygpoäng s a s). Det är denna del som vi kan betygsätta först och främst. Vinsten blev att - trots tidskrävande och arbetsamt planeringsarbete inför projektet - både personal och elever fick roligare och en mer annorlunda undervisningsmetod att bita i. Våra elever fungerar "lättast" för oss i strukturerade former i klassrummet bl a på grund av omotivation för skolarbete över huvudtaget samt att skola för dem ofta är förknippad med traditionella undervisningsformer, där de tidigare misslyckats. Jag är övertygad om att dessa elever fick med sig helt andra vinster än de tydligt mätbara. Bara att få lyckas med något, att producera något alls är stärkande för självförtroendet. Den sociala utvecklingen kom i fokus då vi byggde projektet på samarbete(gruppvis skulle de arbeta). Eleverna är ovana att stiga ur klassrummet och arbeta självständigt, i a f våra elever.
Det som krävs från personalens sida är ork och mod, detaljerad planering, tålamod och en stark tro på att infärgning i vissa kursmål i ett ämne faktiskt ger många vinster, som man kanske inte kan mäta direkt utan ger mätbara effekter på lite längre sikt.
Jag tror inte på infärgning för hela kärnämnet (att t ex svenska på fordon skall se ut på ett sätt och på natur på ett annat). Vissa delar kan med fördel anpassas tilll programmets karaktär.
Det är min övertygelse att kärnämnena på gymnasienivå måste hålla liknande "nivå", då elever redan under vårterminen i nian väljer väg. Valmöjligheten att byta program eller helt enkelt slå inpå någon annan väg blir inte lika enkel om infärgningen krymper "bredden" på kärnämnena. I förlängningen ökar klassklyftorna och valmöjligheten minskar, om inte annat rent mentalt vågar jag påstå. Det är inte många ungdomar i den här åldern som på allvar vet vilken karaktär på gymnasieutbildningen som är bäst lämpad för dem i ett längre perspektiv.
Behåll bredden på kärnämnena men använd infärgning som en metod i någon eller några kursdelar.
Posted by: Linda Berling | 18 apr 2007 11.00.46
The comments to this entry are closed.